tankeklotter

Något läskigt hände i dag på jobbet. Det var galet dåligt med kunder så jag stod mest och glodde ut i tomma intet, filade på en liten gruppuppgift och sjöng med till musiken. So far so good liksom. Helt plötsligt spottar kvittomaskinen ut skiftavslutet! Vid det laget hade jag inte så mycket som rört datorn ens (och det är där man väljer att utföra den handligen så att säga). Jag blev rädd och var tvungen att genast sms:a Samuel och säga att det spökar på Tshirt Store. Men han garvade bara och sa att det där händer pö om pö, så jag kunde vara lugn i fortsättningen. Puh för det!

I sportsammanhang brukar man tala om "dödens grupp": kraven är höga, förväntningarna stora och pressen maximal. Om man är i mina kläder är det ungefär så man kan beskriva den här veckan.

Nästa helg kan jag konstatera om jag är Wonderwoman, missnöjd eller död.

STRESSAD! Jag har hur mycket som helst att göra, verkligen hur mycket som helst, och i går kom det nya jobbschemat. Det är galet, jag jobbar varje dag nästa vecka! Hur ska jag ha tid med det när alla inlämningar måste bli färdiga då? Ja, det undrar jag tamejfan! Det här känns ju helt omänskligt. Så om ni inte hör något från mig de närmaste tolv dagarna är anledningen:

1. All min tid tas upp av studier och jobb.
2. Jag har avlidit för att all stress och press blev för mycket för lilla mig.
3. Jag har begått självmord för att all min tid togs upp av skola och jobb och tillslut orkade jag inte mer.

Det första är ett faktum, det andra är högst sannolikt och det tredje är fullt befogat.

Det slog mig att det var sjukt länge sedan ett nytt ord kom på tal. Jag hade helt glömt bort det! Nu serverar jag två på en gång som kompensation.

Kujon = feg stackare
Letargi = dvalliknande tillstånd; slöhet, håglöshet

Nu har jag ÄNTLIGEN kommit över en Spotify-inbjudan! Nu ska det pumpas så mycket att väggarna sviktar.

...och det är det bästa sättet att summera allting. Jag vet inte vad jag mer ska säga än att den mentala föreställningen helt raserades, jag vet inte varför det ens är något att avundas och ett samtal senare var det som om allting träffade mig rakt i ansiktet.

PS. Om det här hade varit ett samtal mellan mig och Hakan hade nästa replik varit: "Det löser sig".

När man var liten och inte gillade det som serverades till middag sa man alltid till mamma och pappa: "När jag blir stor så ska jag äta godis/chips/glass osv till middag!". Grejen var ju att då var man vuxen och skulle få göra vad man ville. I kväll låter jag barnasinnet vara kvar och poppar popcorn till middag! För jag är vuxen och får göra vad jag vill, så det så!

Regniga vårdagar är vidriga! De lockar fram min största skräck: sniglarna. Det riktigt stinker snigel-odör när man vistas i naturen. Jag mår dåligt. Kan någon utrota de hemska varelserna!?