Tro, hopp, kärlek
Kul att man blir halvt paralyserad när man har gått och förberett sig, hoppats, på ett möte så himla länge och sedan beter sig som en retard när det väl händer. Tur att jag åtminstone var nöjd med dagens outfit och hade nytvättat och shiny hår. Sådant är ju så viktigt, vet ni. Särskilt när personen i fråga var lika snygg som vanligt.
Förnuft och känsla
I bland händer det att killar har mer koll än vad man kan tro om dem. Då blir man positivt överraskad. Sedan finns det killar som är mycket bättre människokännare än vad man hade kunnat väntat sig. Då känner man sig lite obekväm i vissa situationer. Åtminstone när dem föreslår helt olämpliga saker inför helt fel person, ändå är det så knasiga saker så man kan inte låta bli att skratta.
Och i tidig gryning fick jag helt plötsligt anledning att le.
I slutändan är det det som väger tyngst.
Vuxna människor
The terminal
Wien - Check!
Fattigråtta - in process
Alla frågar hur det känns att vara hemma igen. Hemma. Sverige, Stockholm, Kallhäll. Ja, vad ska jag säga? Det känns precis som det alltid gör, oförändrat och utan några större spänningar. Och det är nog där som felet ligger. Jag vet inte om uttrycket "borta bra men hemma bäst" stämmer in så bra på mig, jag funderar ju redan på vart nästa resa ska gå. Och när. Amsterdam borde ha blivit inplanerat, helt klart, men pengafrågan var det stora problemet. Det får bli en weekend i höst i stället. Men vad ska jag göra nu då? Jag vill bara stå på en flygplats och vänta på känslan, så som Kent sjöng. Det känns så mycket bättre då.
Chinatown
Ni anar inte hur många gånger som jag får höra "chinita" och "holá China" här. Efter bara en vecka var det himla tröttsamt så ni kan ju bara tänka er hur det är efter en månads vistelse här. Mina bussresor skulle vara betalda om jag bara fick 50 cólones för varje kommentar! För enkelhetens skull borde jag bara nicka och le som svar, ingen godkänner ju ändå att jag ar svensk typ. Undra vad folk i Kina skulle ropa efter mig på gatan...
